Alla får plus
Mediemångsysslaren och The Viktor Report-hyllaren Alex Schulman offentliggjorde just sin nya blogg på Aftonbladet. Den heter ”Alla får plus – Alex Schulman recenserar världen” och tycks vara tänkt att gå ut på just detta. Med början ikväll, passande nog med tanke på Nobelfest och Idolfinal.
The Viktor Report ger spontant idén fyra V i betyg. Vi uppskattar att ha Alex tillbaka och tror på konceptet, även om vi har vissa dubier kring potentiell tjatighet.
(För den som vill läsa The Viktor Reports recensioner av Nobelkvällen rekommenderas att följa oss på Twitter här.)
loading...
Translate: 
Daniel Kjellsson: ”Upprörande”
I förmiddags kunde The Viktor Report berätta om hur vår kollega, Aller Medias webstrateg Daniel Kjellsson, felaktigt hängts ut på bild i Aftonbladet i samband med att TVR placerats på Alex Schulmans fredagslista.
Daniel Kjellsson har hittills varit oanträffbar, men kommenterar nu för första gången uppståndelsen i ett uttalande till The Viktor Report.
- Det är givetvis upprörande att figurera i detta sammanhang. Viktor Barth-Kron beskrivs i texten som ”lättsam” och ”underhållande”. Jag är inget av det.
The Viktor Report har också sökt företrädare för Expressen, för en kommentar till att förväxlingsblunder-matchen mellan kvällstidningarna nu kan anses kvitterad. Eller något sånt.
Faksimil från Expressens klassiska förstaupplaga den 25 maj 2009, via Resumé. En kvinna som inte alls var LO-basen Wanja Lundby-Wedin prydde en skandal-etta.
Translate:
The Viktor Report hyllas i Aftonbladet – och förväxlas med skånsk it-strateg
Som en papperstidningskonsumerande TVR-läsare redan uppmärksammat så figurerar The Viktor Report idag på Alex Schulmans innelista i Aftonbladet. Förvisso efter Zlatan, men ändå, kul!
Exakt hur det gick till när TVR bildmässigt förväxlades med vår blonda, solglasögonbärande kollega Daniel Kjellsson är däremot oklart.
TVR söker i detta nu Kjellsson för en kommentar. (Han har inte kommit tillbaka från lunchen än.)
Translate:
Värre än särskrivningar: Krystade vardagsbetraktelser.
Har du läst en vanlig svensk blogg, eller använt Twitter, så har du sannolikt utsatts för en så kallad ”vardagsbetraktelse”. Vardagsbetraktelsen går oftast ut på att bloggaren i fråga noterar en banal detalj i sin omgivning, varpå han eller hon (oftast han) försöker återge den på ett humoristiskt vis. Hitta en absurditet i det till synes självklara, se saken på ett nytt och fyndigt sätt. Ni vet jag pratar om.
Jag skriver ”försöker”. Det är nämligen väldigt långt ifrån alla som lyckas med det här. Man skulle kunna säga att en stor del av den svenska cyberrymden är som en kyrkogård för platta, misslyckade vardagsbetraktelser. Och det är förstås Alex Schulmans fel. Hans blogg ”Att vara Alex Schulman” (den som sen, enligt uppgift, blev ett monster) fick tiotusentals svenskar att tro att de också hade läsarmassor, tunga krönikeuppdrag och bokkontrakt att vänta om de bara började publicera små skojiga miniessäer om sina frukostar på internet. Vilket vi några år senare kan konstatera var en tveksam slutsats.
Missta mig inte. Formen är inte unik för Alex; det finns andra som gör det här lysande. Jonas Cramby här på Café är ett nära exempel – helt olik Alex i uttrycket, men med samma förmåga att göra ett i sig helt ointressant händelseförlopp väldigt underhållande. Vilket ju är vad det här med ”vardagsbetraktelser” handlar om.
Men: Långt ifrån alla hyggliga fotbollsspelare är grymma målvakter. De flesta dugliga skribenter är inte lagda för den här sortens tangentbords-standup.
Själv är jag till exempel inte alls bra på det (tro mig, en gång i bloggens barndom försökte jag). Jag tror mig vara hygglig på en del andra saker och försöker hålla mig till det. Jag vill också, på detta enkla sätt, dra igång ett upprop för att få fler att följa TVR:s exempel. Kontraktet oss emellan kan låta ungefär såhär:
- Vi skall icke skriva om våra frukostar.
- Om vi måste skriva om våra frukostar så gör vi som Blondinbella – fotograferar tallriken och skriver vad som är på den. Enkelhet vinner i längden.
- Vi skall icke dra skämt som: ”Satt på dass nyss. Tänkte på det här med toapapper: Vem kom på att en ruta papper skulle göras i just skala 2:3? Finns det nåt statligt verk som reglerar det? Eller skiter staten i sånt?”
För allas bästa, och för ett bättre internet. Tack.
Translate:
Idag läser vi, torsdag:
Ruskigt imponerande match. Tänk om England hade kunnat ställa sju man från Chelsea i startelvan – då hade de också varit bra. (Nu finns det väl nätt och jämt sju engelsmän om man räknar ihop Premier Leagues fyra bästa lag, så det dröjer nog.) Tack för dansen, Tyskland, ni vinner EM om två år istället.
Hear, hear.
Inte oväntat, ändå trist.
Translate:
Bäst idag: Alex Schulman skriver mäklarannonser
Många av er har säkert redan läst det, men ni som inte läst bör läsa. Nu.
Translate:
Paradise Hotel-hypen, en uppvisning i trendnoja
Paradise Hotel
Därför är det förstås min självklara plikt att säga att nej, så är det inte.
Det är lustigt det här med momentum, för att sno ett begrepp ur den amerikanska politiken. Plötsligt vänder vinden och ALLA ska inta den ”oväntade men upplysta” ståndpunkten, vilket alltså i det här fallet är att Paradise Hotel skulle vara ett bra tv-program. Även om de i vanliga fall går i taket så snart någon försöker, säg, privatisera en bok. Trams. The Viktor Report säger: Inget har i sak förandrats. Ett stureplanskt b-lag som super och knullar i tropisk miljö är fortfarande ett stureplanskt b-lag som super och knullar i tropisk miljö. Den som castar ihop människospillrorna och kränger annonser i pausen är fortfarande en cynisk jävel. Den som ägnar en timme eller tolv åt att passivt konsumera det har inte utvecklat sig själv som människa, inte ens om man lyckas kränga in en ”social analys” av konceptet till valfri, trendängslig kulturredaktör.
Därmed inte sagt att det är FEL eller DUMT att titta på det. Slaskunderhållning kan också vara underhållande. Samtliga medverkande är (i och för sig inte med stor marginal) myndiga och får själva ta ansvar för vad de gör i syfte att framöver få dricka gratisgrogg (och ligga ännu mer) på Café Opera. Och så vidare.
Vissa inpyrda bloggkommissarier kan säkert till och med må bra av att slasktitta lite då och då. Men när slasket ska försvaras med analytiska utläggningar vill jag bara hooka upp med brandman-Stefan, hälla ner mig med tequilashots och emigrera till någon öde strand. (Helst ensam i det senare fallet, dock.)
Translate:
