Nomineringarna till årets BlogAwards är släppta
Mest uppseendeväckande är förstås att Veckorevyn fortsätter sin snart årslånga kampanj mot The Viktor Report genom att helt nonchalera bloggen den här gången. Well, vi väljer att se det från den ljusa sidan: I år slipper vi alltså förnedringen i att förlora i kategorin Guldpennan mot någon mammabloggande kändisflickvän (typ Sanna Lundell).
Här är i vilket fall de nominerade, och så här röstar The Viktor Report.
Nu vet jag inte riktigt vad som avses med ”business” här. Men jag har däremot löneförhandlat med Michaela Forni och röstar därför på henne.
TVR läser ingen här, men konstaterar snabbt att om man är 17 år och trebarnsmamma ska man helt klart ha någon form av pris. Så varför inte det här.
The Viktor Report förekommer visserligen som hastigast i Glamourama, i en svepande översiktsbild från ELLE-galan. Men vår inverkan på Schulman Shows första avsnitt var aningen större, och rösten hamnar därför där. Nu lär det inte göra någon större skillnad – TVR-ignorerande Bella & Tyra Show vinner med 106 % av rösterna.
Maria Montazami mailar sina inlägg till Amelias webredaktör, som sen får sitta med besväret att publicera dem. Sånt Zlatan-beteende måste premieras.
Sweet Nothing är två tjejer som är ”inspirerade av 50-talet”. Vilket väl i stort sett är det minst originella som finns på internet år 2010. TVR röstar självklart, inte minst för vår egen säkerhet, på vännen Rebecca Simonsson. (Extra hedersbetyg dock till Veckorevyn, som till skillnad från i fjol lyckats stava ”originella” rätt.)
Eftersom bekantskap med Emma Elwin och Columbine Smille gör ett val däremellan allt för känsligt röstar vi på Andreas Wijk. Det är ovärdigt världens mest jämställda land att vi hittills inte haft varken kvinnlig statsminister eller manlig Kenza-bloggare.
Ha ha! Kommer ni ihåg ”La Life”? Det är Malin Åkermans lillasyster som bloggar om vilka C-kändisar hon druckit gratis hos den föregående helgen. Lämpligt nog bortlyft från Aftonbladets startsida numera. Nej, det blir en Andreas Wijk till, med samma motivering som ovan.
Va? Blankröst.
Med tanke på att Alex inte längre har en blogg får någon annan ta ansvaret att försöka minimera hans förlust.
Vinner bluffsajten Tjuvlyssnat den här kategorin är det en större skandal än när Nyamko Sabuni delade ut pris till Kissie förra året. Här bör det mobiliseras en folkrörelse för någon av de andra kandidaterna – men vilken, och vem som ska ta ansvaret, lämnar TVR tills vidare därhän.
loading...
Translate: 
Stil & hyfs-guru sågar Veckorevyn
Debatten om Veckorevyn BlogAwards har nu nått högsta ort: Magdalena Ribbings blogg på DN.se.
Det var bara det, för tillfället. (Allt annat i dagens nyhetsflöde verkar handla om socialdemokrater som heter Thomas i förnamn. Och det vet ni ju vad vi tycker om sådana.)
Translate:
Bloggbusiness – så funkar det, och så funkar det inte
Jag funderade lite på diskussionerna kring inlägget Problemet med att ha Generation Gratis som målgrupp (om Veckorevyns beslut att ta betalt för biljetter till BlogAwards, och de vilda protesterna mot det).
Själva storyn i sig är förstås söndertjatad in absurdum vid det här laget, men det finns några inslag i den som kanske skulle må bra av att förklaras. Inte minst eftersom de är en del i ett större sammanhang. Vi kan kalla det ”Bloggarna och pengarna – den (i alla fall hyfsat) korta versionen”. Ungefär såhär:
Det finns en utbredd missuppfattning, både i och utanför mediabranschen, som säger att en framgångsrik bloggare tjänar pengar genom annonser mellan och bredvid inläggen.
Vilket förstås stämmer till en liten del, men är väldigt långt från hela sanningen. Både för stora, kommersiella bloggare och smala expertbloggare fungerar bloggen mer som en reklamkanal för personerna själva – och deras andra verksamheter – än som något slags heltidsjobb. Annonsintäkter säger man förstås inte nej till, det kan vara en trevlig bonus, men de stora klippen måste hämtas någon annanstans.
Blondinbella, den kommersiellt kanske mest framgångsrika bloggaren någonsin i Sverige, är ett klockrent exempel. Förra året tog hon enligt Dagens Media in 800 000 kronor på annonser. Bra, förstås, men efter att kostnader för drift, konsulter, sociala avgifter och fan och hans moster räknats av återstår på sin höjd en schysst årslön. Givetvis fint det också – men vänta bara.
Nästa gång vi hör om Bellas ekonomi kommer det att vara andra bullar och kakor. Nu kommer ju ”tilläggsprodukterna” – klädkollektionen, den egna boken (som säkert drar in någon miljon bara den), föreläsningsturnéer à tiotusentals kronor per stopp. Och så vidare. Hela tiden med bloggen bakom för att promota – en marknadsföringskanal som alltså finansierar sig själv. Genialt affärsupplägg, naturligtvis.
Det finns förstås flera sätt att göra business av sin blogg: Alex Schulman startade en sajt (1000 apor), la ner den och etablerade sig istället som välbetald författare, kolumnist och programledare. Elin Kling tog fast värv (med bra lön) på TV4 och Expressen, men bygger under tiden med hjälp av sitt varumärke upp ett eget litet medieimperium som inte (och det är viktigt) är beroende av hennes dagens outfit-form. Och därför kan inbringa större pengar från någon hugad spekulant i framtiden. En i sammanhanget pytteliten blogg om ”pr i sociala medier” kan med rätt läsare ge upphovsmannen tre-fyra företagsföreläsningar i månaden à 25-30 000 kronor vardera. Exempelvis.
Och var kommer Veckorevyn in i bilden? Jo, Veckorevyn är ett företag som lever på att sälja tidningar och att sälja annonser i tidningar. Lite pengar hämtar man också in från annonsering på Veckorevyn.com och bloggarna där, men jag skulle tro att det rör sig om högst några procent av de totala intäkterna.
BlogAwards finns därför till för att göra reklam för tidningen Veckorevyn, så långt har Kenza och de klagande rätt (precis som Video Music Awards finns till för att göra reklam för MTV*). Reklamvärdet finns dels genom att Veckorevyn blir en knytpunkt i bloggvärlden och får uppmärksamhet där, men minst lika mycket genom att galan uppmärksammas i andra medier. Dagspress över hela landet skriver om BlogAwards – finns en nominerad med bakgrund i Knäckebröhult kan du vara säker på att Knäckebröhults Allehanda har en stor intervju med personen. DN redovisar vinnarna, SvD gör segerintervju i kulturdelen med Foki (true story).
Men precis som (nästan) all bra reklam är BlogAwards dyrt. Det handlar inte bara om själva galan (som jag uppskattade till ett par miljoner i produktionskostnad) – det är allt från bygge av en specialsajt till tryck av inbjudningar, för att inte tala om lönekostnader till projektledare och andra inblandade. Det blir för osäkert att dra till med en totalsiffra, men vi kan lugnt kalla projektet ”svindyrt”. Och alldeles, alldeles för dyrt för att några Make Up Store-loggor på inbjudningskorten, röstningssidan och fotoväggen ska vara i närheten av att finansiera det. Målgruppen ”unga tjejer på nätet” är visserligen stor, men den är inte kommersiellt högvilt för kapitalstarka sponsorer.
Nu är det förstås ingen på Veckorevyn som tror att man ska komma undan kostnadsfritt (eller ens billigt) med ett bombastiskt reklamevent som BlogAwards. Men uppenbarligen har man analyserat utfallen från 2008 och 2009 och kommit fram till att reklamvärdet av evenemanget har varit för lågt i relation till de investerade miljonerna. Galan har helt enkelt sålt för få tidningar. Återstår då tre möjligheter:
1. Lägga ner evenemanget.
2. Skala ner evenemanget, få mindre kostnader men också ett mindre genomslag.
3. Hålla kvar samma nivå på evenemanget, och jaga in nya intäkter.
Helt klart och uppenbart valde Veckorevyn det tredje alternativet. Om det var rätt beslut vet varken jag, ni eller ens de själva än, men det är såklart den modigaste och mest offensiva ansatsen. Jag hoppas att det fungerar.
(*Kenza jobbar för MTV under VMA. Tiotusentals biljetter säljs till varje års gala. Det har hittills inte förekommit något hot om bojkott, varken från Kenza eller från publiken.)
Translate:
Svar på kommentarer om Kenzagate
JOHAN: ”Entrébiljetterna handlar alltså snarare om förlustminimering än om girighet efter mer vinst. Någon på Bonnier Tidskrifter har uppenbarligen fått nog av att dränera sin budget i syfte att låta 500 för allmänheten okända tjejer konsumera sprit, saft och godis på Kungliga Operan. The Viktor Report har förståelse för denne någon.”
– Varför har Bonnier en fest för 500 okända bloggerskor?
Så ja, men nej! Antingen eller.
Bonnier har bygger en relativt stor affär på sitt ”blogg-nätverk” vilket innefattar bloggerskor och diverse bloggar. De säljer kontakt med nätverket, vilket jag föreställer mig är en hyfsat bra affär i all sin diffusa luddighet (det fungerar helt enkelt så där), speciellt i förhållande till traditionell annonsförsäljning.
Och, man måste ju någonstans fråga sig vad syftet med eventet är – och det är hyfsat uppenbart att det endast tjänar till att visa upp VR som ledande inom blogg-världen. Vilket de under kommande år ska kunna sälja både kommersiella samarbeten och andra event på.
Om Nöjesguiden plötsligt började ta 200 spänn för sin tidning tror jag en och annan kvarvarande läsare eventuellt hade höjt på ögonbrynen, no?
Och varför skulle Kenza inte kunna ta betalt för sitt omslag, egentligen. Det är inte som att hon behöver VR mer än vad VR behöver henne just nu – sett till den stora bilden.
SVAR: Jag kan för mitt liv inte se motsättningen. Majoriteten av större galor i Sverige och utomlands jobbar på exakt samma sätt: Bjuder in VIP-folket, eftersom deras närvaro skapar uppmärksamhet (marknadsföring), och säljer biljetter till fans. MTV:s VMA, svenska Idrottsgalan. Samma lika. Ingen är tvingad att betala ett öre, det går utmärkt att stanna hemma.
Kenza skulle förstås kunna ta betalt för sina omslag – men det tror jag inte att hon kommer att göra. Kenzas business är att vara känd och beundrad. Det gör att hon kan sätta sitt namn på saker som säljs (klädkollektioner, exempelvis) och sälja lite annonser bredvid sin dagbok. Ett omslag i VeckoRevyn är bra för kändisskapet och därmed för businessen. (Jag ska utveckla det här i en kommande post.)
GARDEROBSGRUBBEL & BYRÅBEKYMMER: Dock är det ju frivilligt av VR att anordna detta evenemang som de själva startat. Det är inget evenemang som bloggare tvingat VR att anordna. Vilket de nu får det att låta som och att de gör det för vår skull. Felet ligger också i att de skickar ut inbjudningar hem till oss där de förklarar att de såååå gärna vill träffa just mig och mingla och ha kul…bara jag betalar för det. Vad kostade inte dessa glossiga inbjudningar i utformningar tryck och porto? De kunde ju bara skickat ett simpelt mail istället ‘ nu är det dgas för årets gala. Vill du gå boka biljett nu’.
Ja det är säkert en liten klick bloggare som förväntar sig att få det mesta gratis här i livet just för att de är bloggare och bloggen är vad de livnär sig på. Men de flesta av oss gör inte det och tycker heller inte att vi är speciella bara för vi bloggar.
SVAR: Det låter som att du drabbats av så kallad ”marknadsföring”. Till råga på allt påkostad och med personligt tilltal. Jag beklagar plågan, men du gör nog bäst i att vänja dig vid den.
* * *
För den som händelsevis är superintresserad av ämnet: VR:s chefredaktör Lollo Bratt svarar här på den egna sajten. Lovvärt av henne, förstås, men det känns lite som när Expressens Thomas Mattsson försökte chatt-diskutera pressetik med 500 konspirationsteoretiska troll.
Translate:
Problemet med att ha Generation Gratis som målgrupp
Ett antal mer eller mindre vällästa bloggare med Kenza Zouiten i spetsen rasar mot att ett antal lite mindre vällästa bloggare måste köpa biljetter för 200 kronor om de vill gå på VeckoRevyns BlogAwards på Café Opera i höst.
Rörande solidariskt, naturligtvis, och hela storyn finns att läsa här hos Dagens Media. Huvudfrågan tycks vara att det är fel med ett pris eftersom festen har sponsorer. Kenza:
”Det spelar alltså ingen roll att de redan har en massa sponsorer, för nu måste bloggarna alltså BETALA för att göra reklam för dem. För det är reklam de får. Bloggarna går dit, bloggar om det, bloggar om innehållet i goodiebagsen och får sponsorerna att hurra”
Kenza prydde förresten VeckoRevyns omslag för ett par veckor sen. Jag utgår från att hon – och alla andra bloggare i det här uppropet – vill uppmana till bojkott även av den tidningen. Den kostar ju 1) pengar, 29 kronor tror jag, och innehåller 2) annonser. Liksom de flesta andra tryckta tidningar och magasin.
Bäva för bloggvärldens vrede torde således även biografer (biljettpris cirka 100 kr, 10 minuters reklam innan filmen), mataffärer (smockade med reklam för allt från tvättmedel till godis), pocketböcker (en jävla massa tjat i slutet om fler böcker i samma serie, med mera) och en rad andra snikna verksamheter.
* * *
Rent ekonomiskt finns förstås alla skäl i världen att ha ett entrépris. Taget delvis ur luften skulle jag gissa att ett arrangemang av BlogAwards-typ kostar någonstans mellan en och två miljoner att producera, enbart sett till den aktuella dagen. Det finns inte en chans i världen att fyra-fem lågprestigemärken inom kosmetika (eller vilka som nu kan tänkas sponsra) skulle gå in med hela den summan PLUS goodiebagpryttlar.
Entrébiljetterna handlar alltså snarare om förlustminimering än om girighet efter mer vinst. Någon på Bonnier Tidskrifter har uppenbarligen fått nog av att dränera sin budget i syfte att låta 500 för allmänheten okända tjejer konsumera sprit, saft och godis på Kungliga Operan. The Viktor Report har förståelse för denne någon.
Men försök förklara det för en generation som fått lära sig att livet är gratis eftersom det har ”sponsorer”. Hepp.
Translate:
Här var ditt liv som 23-åring, Viktor!
Dags för en årlig tradition. Andra sammanfattar ju året som gått vid nyår, men jag föredrar att göra det när jag fyller år. Kalla det excentricitet om ni vill, det är ändå inget ni kan göra åt saken. Här är förra årets sammanfattning. Nu kommer året som 23-åring, i väl valda bilder från bloggen!
Januari: Jag firade in 23-årsdagen i glada vänners lag på hemmaplan. Inga konstigheter.
Februari: Jag återupplivade idrottskarriären genom att ta hem utelivets motsvarighet till Grand Slam, Spy Bar Open i minipingis, tillsammans med Hanna Fridén. Detta efter att ha slagit en fuskande tysk i finalen. Vinstsumman: Fyra groggar och ett träningsställ från Björn Borg som passade Camilla bättre än mig.
Mars: Våren präglades av ett ständigt flängande till Barcelona, där Camilla bodde. Det var nu inte alls så hemskt som det låter. Riktigt trevligt faktiskt.
April: Här verkar det inte ha hänt så mycket, men jag parodierade i alla fall Carolina Gynning till stor glädje bland läsarna.
Maj: Humlan öppnade! Jag spillde ingen tid utan snärjde årets kommande raket i svenskt kulturliv direkt. Björn af Kleen heter han, och bloggar om sina försäljningsframgångar här.
Juni: Firade midsommar. Det är en fin tradition vi har i mitt gäng – vi dricker snaps, öl på burk och ägnar oss åt lantliga aktiviteter. Undrar vem som kom på det.
Juli: Camilla flyttade hem under sommaren! Det var egentligen i juni, men vi räknar det som juli här. Det är ju min blogg. Här är vi i Humlan med Nöjesguidens Margret Atladottir, ett av få ljus i det isländska krisåret.
Augusti: Flyttade bloggen till Stureplan. Inledde med att göra en liten rip-off på Rebecca Simonsson, under rubriken ”Jag ska bara ta en kaffe”. Till läsarnas vilda glädje.
September: Jag nominerades dubbelt i VeckoRevyn BlogAwards, till Guldpennan och Årets manlig blogg, och drog omedelbart igång en stor kampanj i sociaaala meeedier. Vote Viktor 2009 räckte dock inte ända fram, vilket jag än idag hävdar har ett samband med att jag samtidigt drev en hetskampanj mot redaktionen på Veckorevyn.com och deras Farmville-spelande på arbetstid.
Oktober: Jag avgick som chefredaktör på Stureplan efter 2,5 år, och illustrerade det med en Richard Nixon-referens som absolut ingen begrep. Jag tyckte att det var roligt i alla fall.
November: Jag inledde en kort men intensiv frilanskarriär, bland annat som kolumnist i Metro. På tre införda texter lyckades bli anklagad för att vara ”latteliberal”, ”kommunistsosse” och ”fiende till svenska folket”. Mycket spännande.
December: Frilanskarriären fick ett abrupt slut när jag rekryterades hit till Café. Det klagar jag absolut inte på, tvärtom. Ska jag hitta något negativt så var det fan så mycket enklare att göra den här typen av poster i gamla blogspot-admin. Men vissa smällar får man ta.
Translate:
