Centerns räddning?
Centerpartiet har det tufft för närvarande. Ett risigt val har följts av stadigt sjunkande opinionssiffror och känslan av att ”något måste göras” är spridd i partiet. Exakt vad är dock lite oklart, som i de flesta svenska partier.
Att välja en ny ledare kan man förstås göra. Det är till och med troligt att Maud Olofsson inom kort lämnar över ordförandeposten. Ett par kandidater sägs finnas, men ingen som känns som en omedelbar ”wow”-upplevelse eller som på kort tid kan ge partiet en radikalt ny image.
Fram till igår, åtminstone, då en udda kandidat anmälde intresse via Twitter.
Tja, varför inte?
Sture Bergwall (mer känd som Thomas Quick) kan faktiskt sägas ha vissa kvalifikationer för jobbet.
- Redan känd bland svenska folket. En ny ”Det här är Lennart”-kampanj, som man tvingades göra med färglösa Lennart Daleus inför valet 98, behövs definitivt inte.
- Gedigen landsbygdsförankring. Bergwall befinner sig i den lilla orten Säter i Dalarna, most likely även över nästa valrörelse.
- God retoriker. Då Bergwall lyckades få Sveriges rättsväsende att tro att han var skyldig till tiotals mord som han inte begått, så borde det vara en smal sak att övertyga sju-åtta väljarprocent om Centerns förträfflighet.
Vissa logistiska bekymmer finns såklart, men att Sture inte kommer att kunna delta i partiledardebatterna inför valet behöver inte vara negativt. Kolla bara på exemplet Jimmie Åkesson 2010.
TVR föreslår: Välj Bergwall. I kampen om den uppmärksamhet som alla småpartier tjatar om att de behöver skulle han bli ett dödligt effektivt vapen.
loading...
Translate: 
Marknadsliberal partiledare: Fri konkurrens hindrar egen tillväxt, bör stoppas
Inspirerad av revolterna i arabvärlden (?) har nu centerledaren Maud Olofsson lagt en biff på grillen med Fredrik Reinfeldt. Centerns kräftgång beror bland annat på att Moderaterna ”brer ut sig och inte är tillräckligt generösa” meddelar Olofsson i ett pressmeddelande. Det har hon nämligen fått höra ”ute i partiet”.
Naturligtvis. Hon kan ju inte gärna ha hört det av väljarna, som näppeligen bryr sig om regeringsalliansens interna förhandlingar utan helt fräckt röstar på det parti som de anser verkar vettigast.
Hur linjen går ihop med Maud Olofssons tidigare linje, som svensk politiks främsta förespråkare för marknadslösningar och konkurrensutsättning, är också oklart.
Nej, C. Det här är lite farsbetonat. Vill ni bestämma hur attraktiva Moderaterna maximalt får vara så är det nog bäst att gå med i det partiet istället. Eller, som Fredrik Federley var inne på igår, köpa upp dem rakt av.
Translate:
”Stureplanscentern”
Aldrig förr har svensk politik haft så många kriskommissioner. Idag är den Centerpartiet som genom Annie Johansson (deras svar på Gustav Fridolin) som lägger fram sin analys, och den får nog sägas höra till de vettigare vi sett hittills. Visst förekommer samma ospecificerade fluff om ”behov av förändring” som i alla andra, men så blir det antagligen alltid när ett antal partigängare utan exekutiv makt ska lägga fram ett dokument. Referensen till hur Centern nått framgångar i Stockholm är vettig och konkret.
Men. De måste sluta använda begreppet ”Stureplanscentern”.
”Stureplanscentern” är ett sånt där begrepp som är skitkul för de tio-femton mest initierade – lite ironiskt. Men som officiellt namn är det horribelt. Det provocerar 90 procent av väljarna och förvirrar resten. Framför allt säger det absolut ingenting om politiken. Tanken är förstås att ge en modern twist till ett parti som tidigare hette Bondeförbundet, men resultatet blir bara retorisk pannkaka.
Moderaternas begrepp ”Det nya arbetarpartiet” är visserligen också på tvärs med historien, men det kom efter åratal av tjat om ”arbetslinjen” och precis alla fattar vad man menar. Vad ”Stureplanscentern” står för, mer än att de medverkande gillar att dricka sprit i centrala huvudstadsmiljöer, är däremot höljt i dunkel.
Annars tycker TVR att det bästa förslaget kommer från C-riksdagsmannen Fredrik Federley i en bisats i hans kommentar. Federley konstaterar att krafttag behövs för att centern inte ska bli ”världens rikaste parti utanför ett parlament” (de är miljardärer sen de krängde sin tidningskoncern för några år sen). Han varnar också för att kopiera andra och menar att det i så fall är en bättre idé att ”köpa M och FP och slå ihop dem”.
Den idén hade inte ens slagit oss, trots att vi flera gånger argumenterat för en sammanslagning av C och FP, men det är ju genialt. Helt i linje med alliansens politik för ”konkurrensutsättning” (utförsäljning) av tidigare offentlig verksamhet också.
Centern kan sluta slösa pengar på strategigrupper och trista valaffischer, och istället lägga all kraft på att bli ett framgångsrikt parlamentariskt holdingbolag. DET vore riktig förnyelse.
Translate:
Ungdomsförbund på TVR:s linje
Den 28 september lanserade TVR ett handlingsprogram för den svenska borgerlighetens framtid. Det var, i all sin megalomana ambition, mycket enkelt och bestod av två steg. Förutom att lägga ner Kristdemokraterna föreslog vi att C och FP skulle slås ihop.
”2. Slå ihop Centern och Folkpartiet
Svårare, eftersom det finns hundraårig partiprestige som står emot. Frågan har dock varit på tapeten tidigare, men självdog när man sprattlade till 2002 (FP) och 2006 (Centern). Nu när bägge haltar är det hög tid att göra slag i saken. Mixa utbildning och sociala frågor (FP-klassiker) med småföretagande och lite glesbygdsfrågor (C). Rör om och servera ett liberalt 15-procentsparti.
”Nya Alliansen” (Per Schlingmann, vart skickar vi fakturan?) skulle då bestå av ett statsbärarparti med kapacitet uppåt 40 procent, och en stark ljusblå motvikt som varken behöver oroa sig för riksdagsspärren eller tuppfäktas med andra knattar.
Men så kommer det förstås inte att bli. Förrän möjligen runt 2019, två förlustval senare.”
Glädjande nog tycks respektive ungdomsförbund vara inne på samma linje. Skärpte Adam Cwejman (ordförande i Luf) och clownen Magnus Andersson (ordförande i Cuf) skriver om saken i en gemensam debattartikel här.
Nu kommer det förstås inte hända i alla fall, tanken avfärdas direkt av moderpartiernas partisekreterare i DN. Nina Larsson (FP) menar bland annat att förslaget är dåligt då man har olika ”kultur” i partierna.
Och illustrerar väl samtidigt ganska bra varför så många svenska partier drabbas av fenomenet väljarkris. The Viktor Report har inga siffror på saken, men vi misstänker starkt att Sveriges väljare skiter ganska högaktningsfullt i faktorn ”den interna partikulturen” när de bestämmer hur de ska rösta.
Translate:
Politiskt självmordsförsök (C)
Socialdemokraternas interna debatt under hösten har förstås varit förödande för partiets image. Men frågan är om inte Centerns just nu pågående självmordsförsök är ännu mer plågsamt att titta på. Och allt är den här dårpippin Stefan Hannas fel.
Uppsalapolitikern Hanna gjorde ju, som vi pratade om igår, bland mycket annat ett förvirrat utspel i sin blogg om att införa högre skatt för överviktiga. Rätt reaktion från C hade förstås varit ett ”jaja, det sa han kanske, men det är naturligtvis inte partiets linje och nu går vi vidare”. Vissa (som den skärpte Fredrik Federley) sa just det. Problemet är att andra säger helt andra saker.
Ungdomsförbundsordföranden Magnus Andersson, känd för att bära grön clownnäsa och skrika ”fuck facket forever”, skriver i SvD att han inte håller med om just tjockisskatten, men att frågan öppnar en ”viktig diskussion”. Nämligen diskussionen om att på sikt avskaffa välfärdsstaten genom ”lägre skatt” och ”mer egenfinansiering” i exempelvis sjukvården. Vilket alltså betyder att den som utnyttjar systemen (= blir sjuk) ska betala, medan den som inte utnyttjar systemen (= är frisk) inte ska betala.
Helen Törnqvist, vice ordförande för Centern i Stockholm, menar att Andersson ”slår huvudet på spiken” och förtydligar tanken: ”… det är ju riktigt orättvist att den som aldrig behöver gå till läkaren ska sponsra mina besök år ut och år in.”
Så. Det står naturligtvis alla partier fritt att förespråka en USA-republikansk sjukvårdspolitik. Det finns inget smutsigt eller odemokratiskt i det. Däremot vågar vi säga att just den linjen nog inte är svaret på frågan om hur Centern ska komma upp ur väljardiket och in på banan igen, helt enkelt eftersom Sarah Palins siffror i ett svenskt riksdagsval sannolikt skulle få Maud Olofsson att framstå som Tage Erlander. Svenska väljare från skäggkommunister i Majorna till välansade Nya Vasastanmoderater gillar helt enkelt idén om solidariskt finansierad sjukvård.
Vad Maud Olofsson själv tycker om den här nya ”idédebatten” vet vi ännu inte. Hon är upptagen med att lansera idén om att elever ska få sätta betyg på sina lärare.
Translate:
OBS! Detta är inte ett skämt.
Centerpartisten ”Centerjonas”, alias Jonas Pettersson, vill bli inkryssad i riksdagen. Detta är hans kampanjfilm, som jag tycker att ni bör titta på.
Translate:
