Därför blev Sahlin aldrig folkkär – vi har alla bilder!
Mona Sahlin avrundade på måndagskvällen sin politiska karriär med en stor avskedsbonanza på hipsterkrogen nummer 1, Strand vid Hornstull. Bland gästerna syntes bland andra Micael Bindefeld, Thomas Ledin, Efva Attling, Martin Timell, Nanne Grönwall och Anne-Lie Rydé.
Lite olikt företrädaren Göran Persson (ej på plats), som höll sin hejdå-tillställning på Folkets Hus och sjöng med Frälsningsarmén.
”True to form”, twittrar högermannen Johan Ingerö, och jo, den minnesgode kommer exempelvis ihåg när Sahlin under visst rabalder tog privatjet till Bindefelds 50-årsfest på Mallorca strax innan kyrkovalet.
The Viktor Report finner naturligtvis inget skandalöst i något av ovanstående. Det är roligt med fest, trevligt på Mallorca och kyrkovalet är en styggelse som borde avskaffas. Men så har vi heller inget behov av respekt och stöd från Sveriges mesta janterörelse.
Efterträdaren Håkan Juholt avböjde festen och gick istället på årsmöte i Hultsfreds arbetarekommun. Point taken.
loading...
Translate: 
Enfrågeperson på väg att bli driftkucku
Idag var det partiledardebatt i riksdagen. Eller, det var det inte alls. Det kallades visserligen partiledardebatt, men egentligen var det mest en utdragen och formaliserad gruppkram där ett par gamla kämpar tackades för långt och troget värv. Man hyllade varandras förtjänster, man slätade över gammalt groll och alla fick fula glas i present av Maud Olofsson. Ungefär.
Med ett undantag, förstås. Jimmie Åkesson tackade inte alls Mona Sahlin för hennes insatser, utan ville istället kritisera hennes – ni anar det – ansvarslösa massinvandringspolitik.
Ju mer utrymme SD och Åkesson får i olika sammanhang, desto mer uppenbart blir det att de inte kan prata något annat. Oavsett ämne och forum. Den som år 2033 smyger sig in på Åkessons dotters studentmottagning kommer antagligen få höra något i stil med ”Lisa, vi är mycket stolta över dig och önskar dig all lycka. Dessutom vill mamma och jag ta tillfället i akt att ta kraftfullt avstånd från den ansvarslösa massinvandringspolitik som de andra tolv riksdagspartierna fört de senaste 60 åren”.
Det kan inte vara vettigt, om vi nu ska försöka tänka SD-strategiskt, och TVR börjar tro att de darrande motståndarna grovt har överskattat Åkessons kapacitet.
Ingen svensk med ögon och öron i behåll har vid det här laget undgått vad SD tycker om invandring och ingen kommer att glömma bort det i första taget. Alltså borde vilken som helst annan fråga, vilken som helst annan insats i offentligheten göra mer för partiet på sikt än ännu en vända aggressionsdebatt med i bästa fall grovt tveksamma beräkningar på ”invandringens kostnader”. Att här vara trevlig mot ärkefienden Mona Sahlin hade exempelvis varit ett smart pr-drag, eftersom det antingen tvingat Sahlin att vara trevlig tillbaka (win!) eller otrevlig mot någon som varit trevlig (större win!).
Att vara parlamentets enfant terrible och hatad av etablissemanget kan vara en fördel i opinionen (åtminstone till en viss gräns), men att göra sig till allmän parodi är det inte. Jimmie Åkesson balanserar farligt – eller ska vi säga hoppfullt – nära den gränsen.
Translate:
Mona Sahlins stora comeback
Aftonbladet ifrågasätter idag att oppositionen inte syns, att regeringen inte utmanas. Särskilt Mona Sahlin ifrågasätts – hon har tydligen inte setts till sen Nobelfesten.
Visst är det ett demokratiskt problem, men The Viktor Report har full sympati för Sahlin och hade garanterat gjort samma sak själva. Varför ta smällar för ett parti som kvaddat hennes gärning och dessutom sparkat henne? Lika bra att plocka russinen ur kakan under den lilla tid som är kvar.
Dessutom tror vi bestämt att problemet med oppositionens osynlighet är övergående. På fredag börjar galasäsongen på allvar med ELLE-galan på Grand Hôtel, och fortsätter sen med Guldbaggar, Grammisar, Idrottsgalor, tjossan, hejsan. Mona Sahlins comeback i offentligheten lär med andra ord låta höra om sig.
Annars är det väl läge att påminna om bloggens besparingstips till partierna. Att helt enkelt modifiera befintliga affischer istället för att trycka nya inför nästa val.
Translate:
CHOCKNYTT: Mona Sahlin handlar glass till barn på stormarknad i förort
The Viktor Report tror helt bestämt att Aftonbladets Camilla Sundell och David Levin åstadkommit för den politiska journalistiken vad Sara Trus och DN Bostad gjorde för mäklarbilagorna. Fast tvärtom. Här får vi den ocensurerade vardagsrealismen bakom en politisk förlorares tappra fasad, allt paketerat i den allra mest ödesmättade reportagesvenska.
”Men i stället för att åka hem till maken Bosse svänger den svarta Säpobilen in på Gamla Landsvägen och parkerar utanför Ica Supermarket Ektorp. Med två vakter vid sin sida promenerar partiledaren in i butiken och börjar plocka ner frukt i en påse.”
Eposet Avgick – sen åkte Mona Sahlin till ICA och köpte glass läser du här. Medtag popcorn.
Translate:
Dolkstötslegenden 2.0
Vi diskuterade under förra inlägget med den Sahlinkritiske läsaren ”Mackan”. TVR slängde in Versaillesfreden i debatten, varpå ”Mackan” skrev såhär:
”Hahaha… så vi ska släta över hennes tillkortakommanden för att inte riskera en dolkstötslegend? En möjlig framtida ölhallskupp av Anna Sjödin et.al. som envist hävdar att ”Sahlin var militärt obesegrad” men tvingades bort av media? Det vore nåt..”
Kommentar: Nja, ”vi” har nog begränsad betydelse i sammanhanget. Men annars? Javisst. Det räcker ju att titta på Aftonbladets etta för att få vibbarna.
Skulle sossarna välja en fackligt meriterad gubbe och sen gå fram i nästa val som om det var 1973 – men ändå förlora igen – då kan ni skriva opp att dolkstötslegenden är igång. Den kommer att handla om att Sahlin hade rätt hela tiden, att koalitionsbyggande och liberal vridning hade varit långsiktigt rätt, men att Sahlins möjligheter omintetgjordes av reaktionära fiender inom partiet (påhejade av Bonniers). Att Sahlinvännen Anna Sjödin då står långt fram i ledet är en lågoddsare.
Hade inte Crazy Horse rivits till förmån för ett tysk-italienskt medelklassmcdonald’s så vore ölhallen i fråga också given. Nu får det väl bli Gröne Jägaren istället.
Translate:
Att sparka tränaren
När en storklubb på dekis gör en riktigt dålig säsong är det naturligt att tränarens position ifrågasätts. Särskilt om tränaren saknar tunga meriter och dessutom har tillämpat en annorlunda taktik, som ifrågasatts internt i klubben.
Samtidigt är det långt ifrån säkert att ett tränarbyte leder till en positiv effekt för resultaten. Fokuseringen på tränarfrågan tenderar ofta att överskugga andra, kanske större problem i laget. Räcker spelarmaterialet verkligen till? Finns en tydlig spelidé i klubben? Såväl spelare som andra klubbledare tenderar också att skylla sina egna tillkortakommanden på tränaren, eftersom denne är en tacksam måltavla.
Om man ändå väljer att sparka tränaren har klubben i regel två alternativ. Antingen ringer man in en beprövad kraft, som varit med länge och vet vad det handlar om. Resultatet blir då knappast sprakande, men avsikten är mer att stoppa det fria fallet i tabellen än att lägga grunden för en ny storhetstid. Eller så tar man in ett oprövat kort, exempelvis en ungdomstränare från de egna leden, med nya idéer. Risken i det fallet är förstås att det snabbt börjar blåsa också kring denne om resultaten går emot i början.
Vilket alternativ som IK Sossarna tänker tillämpa vet inte The Viktor Report. Fansen tycks delade i två falanger och styrelsen verkar just nu mest inne på att rädda sitt eget skinn vid nästa årsmöte. Som alltid är ett tränarbyte lite av en chansning, men med rätt förutsättningar (rätt nyförvärv, tydligt mandat att lägga om taktiken) kan säkert både en rutinerad stöt och ett nytt stjärnskott lyckas hyggligt.
Bara det inte blir en man som heter Thomas.
Translate:
TVR dömer: Expressen var bäst i valet
Expressen har både innan och efter söndagens val fått en hel del kritik för sin politiska rapportering. Alltför Sahlin-kritisk, menar journalistprofessor Kent Asp på DN Debatt. I borgerlig konspiration tillsammans med Bonnierfamiljen, israeliska bosättare, Tea Party-rörelsen och Illuminatiorden menar (antagligen) vänsterns ledande foliehatt Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur.
Här vill vi istället prisa Expressens valbevakning i den finanste kategorin av alla: The Viktor Reports stora pris för bästa politiska startsida.
”Kanin bortförd i väntan på Mona Sahlin”.
Av okänd nyhetsredaktör, söndagen den 19 september 2010.
Translate:
The Viktor Report – den kampanjstrategiska bloggen
Igår möttes Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i debatt i Aktuellt i SVT. Det var inte statsministerns bästa dag, får man säga. Förutom att han balanserade på fel sida av den tunna gränsen mellan ”avspänd” och ”pulslös” så måste TVR undra lite kring hans val av argument.
Mona Sahlin sa, och kommer att ägna de kommande 17 dagarna åt att säga, att ”välfärden står mot stora skattesänkningar för oss som tjänar mest”. Det är så tydligt och inrepeterat att man skulle kunna byta ut henne mot en hyfsat tränad papegoja (vilket med tanke på popularitetssiffrorna sannolikt vore till fördel för socialdemokratin). Mot detta hummar statsministern fram en jämförelse mellan valmanifesten, och landar i att en vanlig löntagare skulle få omkring 500 kronor mindre i plånboken med de rödgrönas budgetförslag.
Känns knappast som en retoriskt vinnande strategi, än mindre särskilt offensivt från en man som har ett popularitetsöverläge i paritet med Obama vs Bush – i Västeuropa – hösten 2008.
Som en ren kompensation för den senaste tidens moderatmobbing i TVR listar vi här – kostnadsfritt – fem bättre (och mer underhållande) sätt att argumentera i kommande debatter mot Mona Sahlin.
* * * * *
1. ”Jag kan tyvärr inte kommentera den här valrörelsen.”
2. ”Vi har sänkt skatten för vanliga löntagare fyra gånger, sammanlagt omkring 2 000 kronor netto för en sjuksköterska. Varje gång har du sagt att välfärden raserats på grund av sänkningen. Nu vill du inte höja skatten nämnvärt för löntagare, istället sänka den med 17 miljarder för pensionärer. Anser du att raserad välfärd är bra, eller har du bara ljugit i fyra år?”
3. ”Äh, låt oss sluta spela spel. Det ÄR ingen större skillnad mellan högersossar som dig och Östros och vänstermoderater som mig och Borg. Det här valet handlar mest om vem man har förtroende för som regeringsledare. Släng ut några härliga butlerutspel till så kan du få bli infrastrukturminister eller så efter valet.”
4. Börja varje anförande med ”Som Lars Ohly sa …”.
5. Inte effektivt? Prova greppet från senast sossarna gick till val i allians med kommunister, ”Kosackvalet” 1928. Det funkade helt enligt plan då.
Translate:
TVR förutspår: Rödgröna vinner – och får ett helvete senare
Vi lämnar SMHTF för en stund och kastar oss direkt från fashion-pölen till den politiska ankdammen. Idag publicerades SCB:s stora försommar-opinionsmätning, som historiskt har varit lik valresultatet och därför får mycket uppmärksamhet i alla stora medier.
I korta drag: Den uppgång för Alliansen som mätningar visat på sistone märks inte av. Rödgröna leder med stabila 50,2 – 44,2, mest tack vare Miljöpartiet då både S och V ligger under valresultatet från 2006. Den som vill kolla in hela kan klicka här.
Jag tippade valet här i TVR för ett tag sen. Slutsatsen står fast: De rödgröna vinner. Men jag blir mer och mer övertygad om att det kommer att vara en pyrrhusseger (behaglig för stunden, men förödande på sikt). And here’s why:
1. Alliansen har gjort ett bra jobb. Åtminstone enligt ”folk”. Trots att de rödgröna lett i stort sett hela tiden får både regeringen och Reinfeldt personligen höga betyg i förtroendemätning efter förtroendemätning. Man vill alltså inte byta för att regeringen är dålig, utan för att man tror att oppositionen är ännu bättre. Det ställer väldigt höga krav på leverans. Några ursäkter om att världsekonomin spelar in i en eventuell fortsatt lågkonjunktur kommer knappast accepteras – de rödgröna har ju själva ägnat två år åt att skylla nedgången på Moderaterna.
2. Tvåfrontskrig. De rödgröna har (i stora drag) lovat vänsterväljarna att ”återställa rättvisan” – det vill säga ersättningen till sjuka och arbetslösa – och mittenväljarna att ”vanligt folk” inte ska få högre skatt. Det går inte. Sannolikt blir det, precis som i deras vårbudgetförslag, ett mellanting – lite mer till sjuka och arbetslösa, men inte alls en återgång till 2006. Högre skatt för ”vanligt folk”, om än inte lika hög som 2006. Risken är uppenbar för att den kompromissen gör att alla känner sig lurade.
3. Ledningen. Den här situationen ska tre partier, varav två aldrig suttit i en regering, reda ut under ledning av den svagaste statsministern sen, typ, Ola Ullsten. Som är utdömd av väljarna innan hon ens börjat ta jobbiga beslut.
Nej, jag får inte ihop det.
Stalltipset härifrån blir därför att de rödgröna vinner hyfsat bekvämt i höst, men åker ut igen med en smäll (senast) 2014.
(Förutsatt att Alliansen håller ihop och ledningen stannar kvar.
Förutsatt att inte Sverigedemokraterna slår omkull hela balunsen i höst.)
Varsågoda att förklara varför jag har fel.
Translate:
Vad internet bryr sig om – egentligen (och det bevisas med statistik)
Ibland när jag inte har något bättre för mig brukar jag hänga på Knuff.se och spana trender.
Nej, inget ”Frilansjournalist behöver pengar, hittar på ett ‘fenomen’, skriver om det och säljer till ungdomlig kulturtidning under vinjetten trendspaning” – det här handlar om RIKTIGA trender.
På Knuff kan man nämligen göra praktiska diagram över vad bloggvärlden skriver om exakt just nu (och den senaste månaden). Mer samtid än så blir det ju inte i Sverige år 2010.
Här är några jämförelser jag gjorde idag.
Politiker:
Platser i Stockholm:
Karaktärsbeskrivningar:
Samtidsfenomen:
Translate:
