Nätupprop och konsumentmakt
Igår drog den mer genusmedvetna delen av twitterklauturan igång ett ”nätupprop” mot att förlaget Egmont lanserat en fotbollstidning för pojkar och en pysseltidning för flickor. Detta ansågs ”begränsa våra barns möjligheter” och 1 600 rättänkande undertecknare kräver därför tidningarnas omedelbara nedläggning.
Det finns förstås lika många sätt att invända mot det här som det finns undertecknare till uppropet.
* Man kan anföra att eftersom målgruppen (6-10-åringar) dels saknar juridisk möjlighet att teckna prenumerationer och dels i regel saknar finansiella resurser för att köpa lösnummer, så krävs en aktiv insats från de 1 600 undertecknarna för att deras barn ska utsättas för den farliga informationen om fotboll eller pyssel.
* Man kan också fråga sig vilka andra tidningar som bör läggas ner med omedelbar verkan. Bamse sysslar med socialistisk indoktrinering medan Kalle Anka hyllar den otyglade kapitalismen. Fantomen är direkt kolonialistisk och i den mindre tecknade världen har vi uttalat antidemokratiska tidningar som Proletären och Nationell Idag. Anser de 1 600 undertecknarna att även dessa bör läggas ner – och om inte, varför? Det finns vetenskapliga belägg för att kolonialism och kommunism historiskt sett dödat fler än både pyssel och fotboll.
* Man kan förstås också börja prata om tryck- och yttrandefrihet, om man vågar ta risken att blandas ihop med konstintresserade (förutsatt att konstnären är Lars Vilks) debattörer i kvällstidningarnas kommentarsfält.
Eller, och det är TVR:s linje, så struntar man i alltihop och ser till att istället utöva lite gammal hederlig konsumentmakt. Det funkar faktiskt, och vi ska nu förklara hur.
Ett annat mediefenomen som förargat svenska twittrare är Kanal 5:s programsatsning Jobbjägaren. Showen anklagades för att exploatera arbetslöshet och arbetslösa och Kanal 5 uppmanades att stoppa programmet. Det gjorde man förstås inte – istället gnuggade man händer åt uppmärksamheten och räknade med att få ännu fler tittare att sälja reklam till.
Men. Så blev det inte! Folk sa nej tack till Jobbjägaren, som får sina katastrofsiffror skärskådade i Dagens Media idag. Till skillnad från ”nätupprop” kommer det här också att leda till konsekvenser: Det blir garanterat ingen ny säsong för Jobbjägaren och hjärnorna bakom exploateringen av arbetslösa kommer att få sina fiskar varma. Slutet gott, allting gott.
* * * * *
Vart vi vill komma med allt det här? Till SVT Debatt, förstås.
Sveriges medieutbud är idag extremt brett och diversifierat. Ingen har informationsmonopol. Det stora problemet med tidningar är i regel inte att för många läser dem och tar dem på för stort allvar, utan tvärtom. Det finns tre tv-kanaler för varje intresse och hundra sajter för varje nischintresse. Kampen för att allt det innehållet ska leva upp till gällande norm om God Smak är knappast en meningsfull kamp.
Förutom i fallet public service. Där kan vi nämligen ställa krav på både relevans och omdöme i innehållet, eftersom det är den enda medieform som vi inte kan välja bort att betala för. Det är ännu viktigare om man, som The Viktor Report, gillar public service och därför helst inte ser att man på SVT jobbar aktivt för att tvätta bort medborgarnas förtroende för företaget. Sånt gynnar nämligen bara dem som vill avskaffa public service, med följden att vi kan få se Fas 3-jägaren istället för Agenda på söndagarna framöver.
Och därför avrundar vi den här arbetsveckan med att läsa Johan Ingerös dokument inifrån Debatt i Aftonbladet.
Mer i ämnet: TVR om SVTDebatt.se och Kissieekonomi utan pengar.
loading...
Translate: 
SVT Debatt höjer nivån ytterligare
Förra veckan uppmärksammade vi SVT Debatts journalistiska strategi att via kändisbloggare slå ”trafikrekord”, och därefter skryta om siffrorna som ett bevis för sin betydelse som plattform för samhällsdebatt. En strategi som visserligen kan ifrågasättas, men som verkar ha gett mersmak hos public service-ledningen.
Via Bloggkommentatorerna lär vi oss att man i morgondagens program ska diskutera ämnet otrohet, och att en av debattörerna är Kungarna av Tylösand-profilen ”Jockiboi”. Numera bloggare med inriktning på mindre finkänsliga videoklipp och yrkesverksam som kändisgäst på ställen med tveksamt alkoholtillstånd.
Hans koppling till ämnet är att han i sin blogg avslöjade att Kungarna av Tylösand-kollegan och bloggaren Nemo hade en affär med den välbesökta tonårsbloggerskan Paow. Detta medan Paow hade ett förhållande med Hugo Rosas, bloggare känd från tv-serien Den rätte för Linda Rosing.
Den publiknedgång som sannolikt orsakades av förra veckans debatter om Libyen och Socialdemokratins framtid lär med andra ord snart vara åtgärdad. Licensbetalarna kan sova lugnt.
Translate:
Debatt-haveriet, uppföljning
1. Expressens ledarblogg uppmärksammar det hela. Läs skarpa Johannes Forssberg här.
2. För vår del får SVT Debatt ta in hur många artiklar som helst av Tyra, Mogi och andra i den svängen. Det var ingen orimlig debatt och självklart ska då de närmast berörda få utrymme att föra fram sin syn. Gud och alla som varit med ett tag vet att den här bloggen ständigt tagit ”modebloggarnas” parti när de varit utsatta för onyanserad pajkastning. Hell, vi var med och byggde den där prylen en gång i tiden.
Det gränslöst dumma ligger istället i att sen göra just den veckans statistikrapport till någon sorts bevis på sin egen förträfflighet och relevans som plats för samhällsdebatt. Med den logiken borde nämligen tjejerna som skrev ha publicerat sig på sina egna bloggar istället – de är fortfarande större än svtdebatt.se. Trots att de har en anställd istället för fyra och inte lägger en licenskrona på att köpa in artiklar.
Translate:
Debatt – i vems tjänst?
Här hade vi tänkt skriva en liten betraktelse om hur TV4:s Kvällsöppet, trots sina brister och alldeles oaktat sporadisk minutmedverkan av The Viktor Report, håller en så väldigt mycket högre nivå än SVT-motsvarigheten Debatt.
Skillnaderna i tonläge och relevans är så stora att om Kvällsöppet istället gått i SVT och Debatt i TV4 så skulle SVT:s chefer använda det som paradexempel när de pläderar för vikten av skattefinansierad public service (det inträffar någon gång i veckan, oftast på DN Debatt).
Den lilla betraktelsen är dock inställd. Detta sen vi läst SVT Debatt-redaktionens blogg och hittat något som räcker alldeles utmärkt som förklaring på egen hand.
Seriöst, detta är över orimlighetens gränser.
Hur låga tankar vi än har om just Debatt-formatet så vägrar vi ändå tro att de betraktar sina publikframgångar på samma sätt som renodlade nöjessajter gjorde för fem år sen. (In med så många blogglänkar som möjligt, relevanta eller inte, hustla till en ”rekordvecka” i statistiken och prata sen om den siffran så högt och länge att ingen märker att läsarna drog lika snabbt igen.)
Att de helt enkelt skulle placera sig mitt i Kissie-ekonomin, utan att ens ha lite skräpannonser som motiv för det.
Det här kan inte vara på allvar. Antingen är det svart ironi, eller också har SVT blivit utsatta för en fientlig hackerattack från den public service-kritiska tankesmedjan Timbro.
Translate:
Citatet
”Alla har allt i sig ; alla är Khaddaffi, alla; du, jag, din mormor, din farbror, fredsaktivisten, artisten i en musik video, ica kassörskan, journalisten, djurrättskämpen, alkolisten, Jesus, Idolen, Buddah, Elvis, Einstein, Marilyn, Abba, Gud, Bonde söker fru, Lillbabs, George Clooney,städerskan, Allah, Gandhi, Hitler, Maria Magdalena, cafe ägarinnan, Obama, kyparen, Moder Teresa, Oprah Winfrey, Doctor Phil, Anthony Robbins, Richard Branson, Kungen, Silvia och sopgubben.”
- Regina Lund, känd på oklara grunder, i debattartikeln ”Med konst botar vi rädslan för Khadaffi”.
Vilket bekräftar det vi länge misstänkt: ”SVT Debatt”, online och i tv, är inte vad det synes vara – utan istället ett licensfinansierat performance-projekt för ironisk samtidskonst. Många kommer förstås att bli upprörda när det avslöjas, men precis som för Konstfackpsyk-Anna Odell så är eventuella reaktioner sannolikt ”en del i konstverket”. Du är alltså med vare sig du vill eller inte, så läs hela Regina Lunds artikel omedelbart.
Translate:
Ett sent sista ord i Ranegate
Idag gästspelar TVR på SVT Debatt. Eller, det var ungefär två dygn sen texten beställdes och skrevs, men den publicerades idag. Vilket förstås gör att både ämne och aktualiteter i debatten känns en smula daterade.
Men sånt är livet som löpande band-arbetare i det debattindustriella komplexet. Texten kan man läsa här. Eller här nedanför, med en justering för en otydlighet som i hasten smugit sig in i artikeln (där det kunde tolkas som att vi tillskrev Lisa Magnusson citat som inte var hennes).
* * * * *
Följande har hänt. En mycket känd författare har i åratal hetsat mot Svenska Akademien i tillgängliga kanaler. Till slut, när författaren anklagat Akademien för elitism med motiveringen att de inte liksom han ställer upp i TV4:s Let’s Dance, ruttnar Akademiens talesperson och skriver en kort, syrlig replik på internet. Författaren går i taket och fortsätter sitt vevande mot Akademien och talespersonen i allt fler tillgängliga kanaler.
Ingen av kombattanterna har gjort något fel. Talespersonen har recenserat litteratur, vilket är hans jobb. Författaren har använt Akademien som medel för att skapa fler rubriker kring sin person, vilket är hans jobb. Striden har också förts med rena medel – inga osakliga påhopp om utseende eller annat trams, bara skilda åsikter kring den andres kompetens. Möjligen gjorde författaren ett övertramp när han indirekt hotade att misshandla talespersonen (Aftonbladet), men vi kan ursäkta det med stridens hetta.
Diskussionen om vem som har rätt – om Björn Ranelid är en kass författare, eller om ledamöterna i världens mest inflytelserika litterära råd borde ta sitt ansvar och ställa upp i TV4:s Let’s Dance – hade kunnat bli intressant. Tyvärr är det ingen som diskuterar det. Istället handlar diskussionen om huruvida det var rätt eller fel av Peter Englund att alls skriva ett syrligt blogginlägg på två och en halv rad.
Det är bisarrt, men det är också symptomatiskt. Det enda man vet med säkerhet om en offentlig debatt i Sverige 2011 är att den mycket snart kommer att övergå till en debatt om debatten i sig.
Just i det här fallet med Lisa Magnussons svårbegripliga text på SVT Debatt igår (10/1) som något slags crescendo. Vad jag kan utröna är det enligt Magnusson problematiskt att Englund uttalar sig eftersom han företräder Akademien, och det komplicerar saken ytterligare att han dessutom gjorde det under samma vecka som redaktionen på Veckorevyn vek ut sig i tidningen. Jahapp.
Peter Englund är högste företrädare och talesperson för rådet som delar ut världens mest prestigefulla litteraturpris. Han borde med andra ord vara godkänd för att recensera böcker. Björn Ranelid gör år efter år anspråk på oändligt medieutrymme för att marknadsföra sina böcker och föredrag. Han borde med andra ord vara tillgänglig för recension.
Det i debatten vanliga argumentet att det är elakt av Englund att ge sig på Ranelid, eftersom Englund har ett maktöverläge, är barockt. Det är inte mobbing när offentliga karriärister får sina insatser recenserade. Lika lite som det är elakt av en statsminister att sakligt såga en partiledare i oppositionen är det elakt av en kulturmakthavare att såga en annan. Den tankegången är till och med farlig för samhällsdebatten: Alla som eventuellt har något att säga ska hålla käften, eftersom alternativet är elakt mot de som inte har det.
Där den kränkta hästen rider in, rider all vettig diskussion ut.
Kulturbråk med löpsedelskraft är underhållande. Men inte bara det, de kan vara mycket upplysande också. Plötsligt visar det sig ju att man kan hamna på löpsedlarna som författare – utan att ställa upp i TV4:s Let’s Dance. Det kan faktiskt räcka med ett tillräckligt syrligt blogginlägg på två och en halv rad.
* * * * *
Translate:
Färre kalkoner om folket väljer ledamöter
(Text beställd av och publicerad på SVTDebatt.se, 14/10 -10. Nu även här, med alternativ rubrik. Sen går vi vidare.)
Om jag blir allvarligt sjuk och behöver opereras så vill jag helst ha en erfaren, eller åtminstone dokumenterat kompetent kirurg. Det vill nog du också. Vi skulle också bägge bli lite instinktivt skeptiska till att låta oss sövas ner om läkaren visade sig vara en 18-åring som fått jobbet för att han startat den populära Facebook-gruppen ”Nej till smärta, hjärtproblem och cancer”, och hade en pappa som finansierat ett stetoskop och en toppmodern skalpell.
Troligen skulle vi också vilja sätta våra barn i en skola där lärarna inte bara ”brann för sitt ämne”, utan också behärskade det. Eller vänta oss att hantverkaren vi anlitat inte bara var mot mögel utan också hade verktyg för sanering.
Inga oklarheter så långt. Frågan är nu varför de här ganska modesta kraven inte ska gälla folket i vårt lagstiftande parlament.
Det är naturligtvis inget personligt: Anton Abele kan säkert bli en bra politiker. Engagemanget är det helt uppenbart inget fel på. Men den personvalskampanj som han lanserade, bland annat på Youtube, strax innan 18-årsdagen visade med all (o)önskvärd tydlighet att några års livserfarenhet, kanske också utanför hemkvarteren på Östermalm, skulle vara välgörande. Kampanjen plockades senare bort efter att ha blivit svårt förlöjligad i snart sagt alla läger (inklusive borgerliga), men det visade sig inte spela någon roll: Abele placerades på valbar plats av Stockholmsmoderaterna och kom in utan hjälp från de personkryss han aldrig kunnat få.
Abeles riksdagsplats är inte problemet. Han har inte valts till diktator och kommer på de bakre bänkarna att ha sällskap av ett antal minst lika underkvalificerade – men betydligt mer anonyma – typer från alla möjliga partier. D e t är problemet. Som Abele nu får symbolisera. Bakgrunden är enkel:
Dagens personvalssystem är, hårt uttryckt, utformat för att inte fungera. Anledningen är förstås att partierna själva velat bestämma vilka som ska sitta i vilka stolar, inte minst för att den som är beroende av partiledningens välvilja av naturliga skäl blir lättare att styra än någon som faktiskt har väljare att svara inför.
Den här konstruktionen fungerade så länge ingen visste vilka som satt på de där bakre bänkarna. Men med växande mediebevakning från alla håll, kompletterat med egna bloggar, Facebooksidor och allt som hör därtill blir det allt svårare att gömma sig i mängden. Varje backbencher riskerar att hamna i rampljuset, precis som Abele gjort.
En Abele underminerar förstås inte förtroendet för svensk politik. Men tio Abele skickar en glasklar signal om att partierna själva inte tycker att det är så viktigt vilka som sitter på stolarna i riksdagen. Varför skulle då väljarna göra det? Och varför skulle de då vilja betala 55 000 kronor i månaden plus sociala avgifter och egen sekreterare till 349 ledamöter?
(Det är svårt att slå bort tanken på att Moderaterna – som ju egentligen vill ta bort, eller åtminstone dramatiskt sänka den orimliga personvalsspärren – placerade den allmänna driftkuckun Abele där man gjorde just för att starta den här debatten.)
Borde vi ha åldersgräns i riksdagen? Nja, får man välja så ska man nog kunna bli vald, och det finns undantag. Miljöpartiets Gustav Fridolin var ett underbarn som 19-åring och förtjänade sin plats.
Ska vi ha krav på specifik utbildning? Absolut inte – bra politiker kan och ska komma från många olika bakgrunder. Fackombudet utan gymnasieexamen kan ha mer sunt förnuft än den diplomerade ekonomen (sett till de senaste åren är det till och med statistiskt troligt).
Däremot har historien visat att det allra oftast blir bättre om folket får bestämma, istället för inåtvända partikanslier. Hög tid att låta det gälla även på riksdagslistorna.
Translate:
TVR vs SVT
SVT Debatt hörde av sig till TVR senast det såg ut som att Anton Abele var på väg in i riksdagen. Då löste det sig som bekant, men med anledning av dagens händelser ville de köra texten. Där vi över 3 500 tecken (alltså betydligt mer än rimligt bloggutrymme) förklarar varför Anton i sig inte är ett problem, men varför hans nominering är det. Och hur man borde lösa det.
Så här är den, inklusive hårdvinklad rubrik utan ordentlig bäring i texten (som det ska vara alltså).
Translate:
