Färre kalkoner om folket väljer ledamöter
(Text beställd av och publicerad på SVTDebatt.se, 14/10 -10. Nu även här, med alternativ rubrik. Sen går vi vidare.)
Om jag blir allvarligt sjuk och behöver opereras så vill jag helst ha en erfaren, eller åtminstone dokumenterat kompetent kirurg. Det vill nog du också. Vi skulle också bägge bli lite instinktivt skeptiska till att låta oss sövas ner om läkaren visade sig vara en 18-åring som fått jobbet för att han startat den populära Facebook-gruppen ”Nej till smärta, hjärtproblem och cancer”, och hade en pappa som finansierat ett stetoskop och en toppmodern skalpell.
Troligen skulle vi också vilja sätta våra barn i en skola där lärarna inte bara ”brann för sitt ämne”, utan också behärskade det. Eller vänta oss att hantverkaren vi anlitat inte bara var mot mögel utan också hade verktyg för sanering.
Inga oklarheter så långt. Frågan är nu varför de här ganska modesta kraven inte ska gälla folket i vårt lagstiftande parlament.
Det är naturligtvis inget personligt: Anton Abele kan säkert bli en bra politiker. Engagemanget är det helt uppenbart inget fel på. Men den personvalskampanj som han lanserade, bland annat på Youtube, strax innan 18-årsdagen visade med all (o)önskvärd tydlighet att några års livserfarenhet, kanske också utanför hemkvarteren på Östermalm, skulle vara välgörande. Kampanjen plockades senare bort efter att ha blivit svårt förlöjligad i snart sagt alla läger (inklusive borgerliga), men det visade sig inte spela någon roll: Abele placerades på valbar plats av Stockholmsmoderaterna och kom in utan hjälp från de personkryss han aldrig kunnat få.
Abeles riksdagsplats är inte problemet. Han har inte valts till diktator och kommer på de bakre bänkarna att ha sällskap av ett antal minst lika underkvalificerade – men betydligt mer anonyma – typer från alla möjliga partier. D e t är problemet. Som Abele nu får symbolisera. Bakgrunden är enkel:
Dagens personvalssystem är, hårt uttryckt, utformat för att inte fungera. Anledningen är förstås att partierna själva velat bestämma vilka som ska sitta i vilka stolar, inte minst för att den som är beroende av partiledningens välvilja av naturliga skäl blir lättare att styra än någon som faktiskt har väljare att svara inför.
Den här konstruktionen fungerade så länge ingen visste vilka som satt på de där bakre bänkarna. Men med växande mediebevakning från alla håll, kompletterat med egna bloggar, Facebooksidor och allt som hör därtill blir det allt svårare att gömma sig i mängden. Varje backbencher riskerar att hamna i rampljuset, precis som Abele gjort.
En Abele underminerar förstås inte förtroendet för svensk politik. Men tio Abele skickar en glasklar signal om att partierna själva inte tycker att det är så viktigt vilka som sitter på stolarna i riksdagen. Varför skulle då väljarna göra det? Och varför skulle de då vilja betala 55 000 kronor i månaden plus sociala avgifter och egen sekreterare till 349 ledamöter?
(Det är svårt att slå bort tanken på att Moderaterna – som ju egentligen vill ta bort, eller åtminstone dramatiskt sänka den orimliga personvalsspärren – placerade den allmänna driftkuckun Abele där man gjorde just för att starta den här debatten.)
Borde vi ha åldersgräns i riksdagen? Nja, får man välja så ska man nog kunna bli vald, och det finns undantag. Miljöpartiets Gustav Fridolin var ett underbarn som 19-åring och förtjänade sin plats.
Ska vi ha krav på specifik utbildning? Absolut inte – bra politiker kan och ska komma från många olika bakgrunder. Fackombudet utan gymnasieexamen kan ha mer sunt förnuft än den diplomerade ekonomen (sett till de senaste åren är det till och med statistiskt troligt).
Däremot har historien visat att det allra oftast blir bättre om folket får bestämma, istället för inåtvända partikanslier. Hög tid att låta det gälla även på riksdagslistorna.
loading...
Translate: 
Fallet Anton Abele: Slutsatsen
Få frågor har engagerat The Viktor Reports läsare lika mycket som Anton Abeles vara eller icke vara i Sveriges riksdag. När nu alla röster är sluträknade är det hög tid för ett definitivt svar.
TVR bad Simon Sundén (bilden), sökmotorguru med lång bakgrund som aktiv inom Moderaterna och idag konsult åt flera allianspartier, att sammanställa läget. Här är hans rapport.
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Moderaterna fick 10 mandat till Riksdagen och de är valda enligt följande ordning:
Fredrik Reinfeldt (personvald)
Beatrice Ask
Lena Adelsohn Liljeroth
Maria Abrahamsson
Sofia Arkelsten
Anna König Jerlmyr
HG Wessberg
Mats Johansson
Johan Forssell
Gustav Blix
Ersättare:
Jessica Rosencrantz
Amir Adan
Margareta Cederfelt
Cecilia Brinck
Anton Abele
Det intressanta blir att analysera hur troligt det är att fem av dessa avgår/får en annan position och att på så vis Anton Abele får en riksdagsplats. Vi tar dem en efter en:
Fredrik Reinfeldt
Blir statsminister och har då inte längre sin riksdagsplats.
Säkerhet: 100%
Beatrice Ask
Kommer garanterat att bli minister i regeringen. Frågan om hon blir justitieminister men att hon blir minister är säkert. Positionen som v. ordförande i Moderaterna garanterar detta.
Sannolikhet för ministerpost/annat: 100%
Lena Adelsohn Liljeroth
Är idag kulturminister och får troligtvis en ministerplats. Det här är dock inte 100 % säkert. Hon var redan andrahandsvalet på den positionen efter TV-licensskandalen med Cecilia Stegö-Chilo, så när Fredrik Reinfeldt nu har möjlighet att göra en rockad kan Lena ryka. Inte jättetroligt men möjligheten finns.
Sannolikhet för ministerpost/annat:60%
Maria Abrahamsson
Som känd person från SvD är hon en potentiell ministerkandidat. Däremot har erfarenheten av att ta kända personer (läs: Maria Borelius) inte varit en stor vinnare för Reinfeldt tidigare så jag tror det är svårt för henne att få en ministerpost
Sannolikhet för ministerpost/annat: 20%
Sofia Arkelsten
Moderaternas talesperson i miljöfrågor som är en ministerkandidat och en populär moderat politiker. Frågan är dock ifall Centerpartiet släpper miljöministerposten och ifall Miljöpartiet kan komma att grusa planerna? Mycket troligt att Sofia får vänta lite till.
Sannolikhet för ministerpost/annat: 18%
Anna König Jerlmyr
Minimal sannolikhet att hon försvinner från riksdagen.
Sannolikhet för ministerpost/annat: 2%
HG Wessberg
Erfaren politiker som fick ta över efter Schenströms ”affär”. Troligt att han fortsätter som någon form av statssekreterare eller annat men inte 100%. Märk väl att HG avgick tillsammans med Mikael Odenberg när han avgick som försvarsminister.
Sannolikhet för ministerpost/annat: 60%
Mats Johansson
Sitter säkert i riksdagen. Enda sannolikheten är att han med så många bollar i luften gör någonting annat under mandatperioden.
Sannolikhet för ministerpost/annat: 2%
Johan Forssell
Den här gången blir det en riksdagsplats för Johan. Efter förra gången då han snabbt blev stabschef för att sedan bli förflyttad till kampanjavdelningen för Moderaterna saknar nog Johan möjligheten att äntligen få sitta i riksdagen.
Sannolikhet för ministerpost/annat: 1%
Gustav Blix
Sitter säkert i riksdagen. Enda sannolikheten är om han blir borgarråd i Stockholm.
Sannolikhet för ministerpost/annat: 1%
De fyra ersättarna över Anton Abele kommer aldrig släppa sin riksdagsplats.
Så kommer Anton Abele in i riksdagen?
Nej.
Även om HG och Lena får ministerposter/blir statssekreterare kommer han inte in. Enda rimliga chansen är om Fredrik Reinfeldt blir Stockholmskåt och tillsätter många därifrån, eller om någon frivilligt avgår under mandatperioden… och det kan dröja.
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
The Viktor Report riktar ett varmt tack till Simon – dels för sammanställningen förstås, men också för slutsatsen.
Translate:
TVR vs Anders Borg
Så, idag var The Viktor Report som nämnt med i Muf:s livesända ”valvaka”, med studio i Moderaternas högkvarter i Gamla stan. Trots viss röra bland upphetsade ungdomar med händerna fulla av knappar, banderoller och flygblad, samt en smått frireligiös stämning i största allmänhet, var det en givande upplevelse.
Den som till äventyrs följde livesändningen vet att vi först pratade om mediebevakningen av valrörelsen, en hel del om nätets roll, om moderaternas ”blogg-gate” och en del annat. Sen stormade nästa gäst in i studion och slog sig ner. Det blev en intressant diskussion, som de gjort ett kortare klipp av.
OBS 1. Jag är alltså inte engagerad i, eller betald (tyvärr) av, M. Inbjuden gäst bland många andra.
OBS 2. Beklagar den risiga bildkvaliteten, samt frisyren. Ösregn och överambitiös stylist får svara för det senare.
Translate:
TVR i TV
Trots (eller tack vare? det kan ju vara en konspiration) flera uppmärksammade moderat-drifter på sistone har The Viktor Report bjudits in som gäst i Moderata ungdomsförbundets uppmärksammade 80-timmars-live-valvaka idag.
Vi accepterade erbjudandet sen vi fått veta att efterföljande gäst är finansministern – det kändes som ett rimligt sammanhang för bloggen.
Tydligen vill de prata om mediebevakningen av valrörelsen, gissningsvis med slagsida åt det här internätet.
Sändningen sker på www.val2010.se. Börjar kring 12.30, vad jag förstår.
OBS 1. The Viktor Report får inte betalt för detta. (Tragiskt nog.)
OBS 2. Bloggen avser inte ”komma ut som moderat”. (Kan eventuellt hänga samman med punkt 1.)
OBS 3. Vill SSU, Ung vänster eller KPML(r) komma med liknande erbjudanden är vi all in. ”Mer TVR åt folket” är vår enda politiska devis i den här valrörelsen.
Translate:
Unga tjejer med åsikter – ett demokratiskt hot (nu igen)
De stora tjejbloggarna (som gör sitt första val sen genombrottet som fenomen) har ofta anklagats för att ”aldrig skriva om något viktigt”. Det är bara skönhet och skor och konsumtionshets och absolut inget samhällsviktigt. De borde ta ansvar som förebilder, och så vidare. Förutsägbart och tröttsamt, givetvis.
Men håll i er: Nu har faktiskt många av de stora bloggarna gjort just det – engagerat sig i samhällsfrågorna. Uppmanat läsare att bilda sig en uppfattning och rösta, själva bildat sig en uppfattning och redogjort för den, diskuterat med läsare som tycker annorlunda.
Fantastiskt! Vad bra för demokratin! Eller? Nej, naturligtvis inte.
Istället vill vissa slå sig för pannan och ramla av stolen när Rodeos Signe Siemsen uppmanar sina läsare att rösta och samtidigt berättar att hon själv bestämt sig för Vänsterpartiet. Det var ju en mindre oväntad reaktion från kommentatorn. Han är inte ensam om den: Unga tjejer som inte i detalj kan redogöra för EU-budgeten borde inte vara socialister utan hålla käften, och så vidare. Fräscht.
Precis lika ofräscht är dock när andra (exempelvis) vill införa ”något slags tillstånd för att sprida propaganda”, baserat på att tre andra bloggande tjejer (Anna, Michaela och Petra) engagerat sig för Moderaterna. De ”säljer ut”, tydligen. OK. Från vadå?
Åsikten att Vänsterpartiet och/eller Moderaterna är alldeles särskilt hemska är förstås helt okej. Att dessutom tycka att deras företrädare är vidriga idioter är också tillåtet, om än kanske inte särskilt nyanserat (Gudrun Schyman och Carl Bildt är exempelvis polare på fritiden). Att däremot gå på faktumet att de yttrar sig, istället för att att såga deras argument och övertyga om motsatsen, är däremot lite mer nyskapande i svensk debatt. (Åtminstone när det gäller demokratiska partier med i stort sett gemensam syn på mänskliga rättigheter.)
Nu är den här typen av tystnadskrav inte så vanliga, och tur är ju det.
När den upphöjde professorn Leif GW Persson i helgen använde sin sida i Expressen till att komma ut som kristdemokrat blev det förstås diskussioner. Vissa tyckte att han gjorde rätt, andra tyckte att hans argument var dåliga. Folk kommenterade och bloggade om det med stort engagemang. Men såvitt jag har sett var det ingen som argt krävde yttrandeförbud för gubbfan eftersom han genom detta var ett demokratiskt hot.
Det är konstigt, men det verkar som att sånt alltid är förbehållet unga tjejer som skriver på internet.
Translate:
Bröstpumpsvalet 2010?
I söndagens Lars Ohly-utfrågning i SVT sköt man bland annat in sig på det här med föräldraförsäkringen. Ni vet, den som alla tre rödgröna partier vill tvinga föräldrarna att dela mer eller mindre lika på. Men som de inte vågat ta med i valmanifestet, eftersom de vet att en massiv majoritet av både egna och andras väljare vill fortsätta att styra fördelningen själva.
Många ammar fortfarande efter att halva föräldraledigheten gått, noterade programledaren Anna Hedenmo med darr på stämman. Vill Lars Ohly och de rödgröna alltså slita spädbarn från sin mors bröst?
Eftersom Ohly varken har några dubier kring frågan som sådan, eller har några potentiella mittenväljare att stryka medhårs, konstaterade han krasst att jo, så är det ju, och amningsproblemet kan i vilket fall lösas med så kallad bröstpump.
* Jubel från den vänsterpartistiska studiopubliken.
* Större jubel från hela det borgerliga kampanjlägret, som på detta smidiga sätt fick upp en symbolfråga med valvinnarpotential på dagordningen utan att ens ha behövt ropa ”verklighetens folk”.
* Möjligen också visst jubel från nattredaktionen på den för tillfället ursinnigt Alliansvänliga tidningen Expressen, som helt till skänks fick ett nytt löpsedelsbegrepp.
Med marginell skillnad i de ekonomiska förslagen har de fungerande kampanjmetoderna hittills handlat om känsloargument (”Vi är solidariska eftersom vi inte är borgare”) och förtroendeargument (”Vi är ansvarsfulla ledare eftersom vi inte är Mona Sahlin”). Man får nog säga att det varit oavgjort hittills, med trumf på hand för de rödgröna eftersom Mona Sahlin kan hamna i en medgångsvåg medan de borgerliga inte gärna kan bli socialister.
Men den här frågan, i den mån det ens är en fråga, blir båda två. De rödgröna vill lägga sig i vår familj, och de har inte ens mage att erkänna det.
Så kan man eventuellt förlora val i det faktiskt ganska konservativa landet Sverige.
Translate:
Rolig vandalism är bra vandalism
Mauro Scocco sammanfattade idag på Twitter något som väl de flesta av oss gått och känt den senaste veckan.
Så kan man tyvärr inte göra. Men alla miljoninvesteringar i kartongpapp med Ja till livet nej till döden-budskap har uppenbarligen fött en annan motreaktion, som The Viktor Report finner underhållande.
Exempel 1:
Socialdemokraterna i Hedemora är besvikna sedan ”odemokratiska krafter” förfalskat partiets affischer. De ”odemokratiska krafterna” har använt samma bild, grafiska manér och rubrik som sossarnas vanliga affischer, men bytt ut det finstilta till ”… med att svika våra vallöften och sen skylla skiten på Lars Ohly”.
Ganska roligt. För övrigt hittat via den lysande bloggen Dagens Lokaltidningsbesvikelse.
Exempel 2:
”Vi gör Danderyd lite bättre. Varje dag”, hälsar Moderaterna på den här affischen. Som någon plockat ner, forslat bort och satt upp på en lyktstolpe i Husby centrum.
Formidabelt roligt. Hittat via bloggen Alliansfritt Sverige.
* * * * *
Disclaimer: The Viktor Report vill naturligtvis inte uppmuntra någon att ta efter de här metoderna. (Mest för att vi av erfarenhet vet att politiska ungdomsförbundare och humor sällan är en lyckad kombination.)
Translate:
Nya moderaterna är ett hotell
Det har kommit till bloggens kännedom att Moderaterna bokat in sin valvaka på hotellet Clarion Sign vid Norra Bantorget. Vilket förstås är ointressant i sig, men roligt på ett lite metaforiskt sätt.
Clarion Sign är ett väldigt stort nybygge, mitt i ett tidigare outnyttjat område i närheten av LO:s högkvarter. Inredningen kan sägas vara modern och stilren, men också tämligen själlös. Eftersom man lockar både affärsresenärer och vanliga Svenssons på Stockholmssemester har hotellet snabbt blivit populärt. Kritik finns dock: Huset sägs dominera omgivningen och kasta skugga över närliggande bebyggelse, och starka röster menar att byggen av Clarion Sign-typ riskerar att förstöra stans arkitektoniska särdrag.
Clarion Sign är alltså Nya moderaterna.
Translate:
Sammanfattning: Det slutliga välfärdssamhället
- 50 procent av invånarna jobbar som butlers åt den andra hälften mellan 06.00 och 14.00.
- Därefter byter man rakt av, varpå den andra hälften jobbar som butlers åt de första mellan 14.00 och 22.00.
- Mellan 22.00 och 06.00 sover man, helt enligt rekommendation från Folkhälsoinstitutet.
Translate:
Anton Abele – ett okärt* återseende
Just när vi förträngt existensen av Facebookuppviglaren, Youtube-legenden och moderata riksdagskandidaten Anton Abele, 18, exploderar han rakt i ansiktet på The Viktor Report just den här trista tisdagen. Detta i form av en tvåstegsraket – först såg jag den här bilden på Stureplan.se, en bild som förvisso är ganska rolig.
Sen läste jag det här inlägget hos Isobel Hadley-Kamptz, där hon räknar ut att sannolikheten för att Abele faktiskt kommer in i riksdagen är överhängande stor. En information som inte alls är särskilt rolig.
(Simon Sundén, som punkterade min egen uträkning av Abeles chanser i våras, vad har du att säga om det här? Gärna ett lugnande besked, tack.)
* Jag använder ordet, alltså finns det.
Translate:
