Färre kalkoner om folket väljer ledamöter

(Text beställd av och publicerad på SVTDebatt.se, 14/10 -10. Nu även här, med alternativ rubrik. Sen går vi vidare.)

Om jag blir allvarligt sjuk och behöver opereras så vill jag helst ha en erfaren, eller åtminstone dokumenterat kompetent kirurg. Det vill nog du också. Vi skulle också bägge bli lite instinktivt skeptiska till att låta oss sövas ner om läkaren visade sig vara en 18-åring som fått jobbet för att han startat den populära Facebook-gruppen ”Nej till smärta, hjärtproblem och cancer”, och hade en pappa som finansierat ett stetoskop och en toppmodern skalpell.

Troligen skulle vi också vilja sätta våra barn i en skola där lärarna inte bara ”brann för sitt ämne”, utan också behärskade det. Eller vänta oss att hantverkaren vi anlitat inte bara var mot mögel utan också hade verktyg för sanering.

Inga oklarheter så långt. Frågan är nu varför de här ganska modesta kraven inte ska gälla folket i vårt lagstiftande parlament.

Det är naturligtvis inget personligt: Anton Abele kan säkert bli en bra politiker. Engagemanget är det helt uppenbart inget fel på. Men den personvalskampanj som han lanserade, bland annat på Youtube, strax innan 18-årsdagen visade med all (o)önskvärd tydlighet att några års livserfarenhet, kanske också utanför hemkvarteren på Östermalm, skulle vara välgörande. Kampanjen plockades senare bort efter att ha blivit svårt förlöjligad i snart sagt alla läger (inklusive borgerliga), men det visade sig inte spela någon roll: Abele placerades på valbar plats av Stockholmsmoderaterna och kom in utan hjälp från de personkryss han aldrig kunnat få.

Abeles riksdagsplats är inte problemet. Han har inte valts till diktator och kommer på de bakre bänkarna att ha sällskap av ett antal minst lika underkvalificerade – men betydligt mer anonyma – typer från alla möjliga partier. D e t är problemet. Som Abele nu får symbolisera. Bakgrunden är enkel:

Dagens personvalssystem är, hårt uttryckt, utformat för att inte fungera. Anledningen är förstås att partierna själva velat bestämma vilka som ska sitta i vilka stolar, inte minst för att den som är beroende av partiledningens välvilja av naturliga skäl blir lättare att styra än någon som faktiskt har väljare att svara inför.

Den här konstruktionen fungerade så länge ingen visste vilka som satt på de där bakre bänkarna. Men med växande mediebevakning från alla håll, kompletterat med egna bloggar, Facebooksidor och allt som hör därtill blir det allt svårare att gömma sig i mängden. Varje backbencher riskerar att hamna i rampljuset, precis som Abele gjort.

En Abele underminerar förstås inte förtroendet för svensk politik. Men tio Abele skickar en glasklar signal om att partierna själva inte tycker att det är så viktigt vilka som sitter på stolarna i riksdagen. Varför skulle då väljarna göra det? Och varför skulle de då vilja betala 55 000 kronor i månaden plus sociala avgifter och egen sekreterare till 349 ledamöter?

(Det är svårt att slå bort tanken på att Moderaterna – som ju egentligen vill ta bort, eller åtminstone dramatiskt sänka den orimliga personvalsspärren – placerade den allmänna driftkuckun Abele där man gjorde just för att starta den här debatten.)

Borde vi ha åldersgräns i riksdagen? Nja, får man välja så ska man nog kunna bli vald, och det finns undantag. Miljöpartiets Gustav Fridolin var ett underbarn som 19-åring och förtjänade sin plats.

Ska vi ha krav på specifik utbildning? Absolut inte – bra politiker kan och ska komma från många olika bakgrunder. Fackombudet utan gymnasieexamen kan ha mer sunt förnuft än den diplomerade ekonomen (sett till de senaste åren är det till och med statistiskt troligt).

Däremot har historien visat att det allra oftast blir bättre om folket får bestämma, istället för inåtvända partikanslier. Hög tid att låta det gälla även på riksdagslistorna.