Pekoralpriset 2011
I ett något senkommet försök att rädda ansiktet från fjolårets almedalsspektakel har nu Aftonbladet grävt fram nytt snask om Sven-Otto Littorin, som ju avgick vid den här tiden i fjol efter att tidningen konfronterat honom med anklagelser om sexköp (Littorin nekade, därefter gick saken i stå eftersom tidningen saknade bevis).
Det nya scoopet handlar om att en nätbedragare säger sig ha sexchattat med den före detta arbetsmarknadsministern, under det falska aliaset ”klara86”. Nätbedragaren berättar att han brukar sexchatta med män för att sen kräva dem på pengar mot tystnad – ett tilltag som dock inte lyckades i fallet Littorin. (Vilket inte hindrar AB:s samhällspolitiska expert från att kalla ”affärsidén” genial.)
Ex-ministern ska alltså ha sexchattat och inte utsatts för utpressning i samband med detta. Onekligen ett scoop, åtminstone så här i Mille Markovic-journalistikens tidevarv. Han kunde ju ha utsatts för utpressning, och kunde i så fall ha reagerat på denna utpressning genom att göra något som eventuellt skadade rikets säkerhet. Så är det, för det säger en gangster.
Det slutar dock inte där. Som en pendang till det hela låter tidningen publicera ett 28 904 tecken långt ”dokument” om vad som hände förra året. På Aftonbladets redaktion. Givetvis skrivet i pågående presens (det klassiska greppet för att få tveksamt innehåll att framstå dramatiskt). Helt uppenbart med ambitionen att efterlikna tidningen Fokus essäliknande politiska reportage, med den avgörande skillnaden att de senare inte brukar basera reportagens substans på intervjuer med sina egna kontorsgrannar. Eller lämna läsaren med intrycket av att just ha läst en rättshaverists försvarstal.
Nu låter det kanske som att The Viktor Report är kritisk till Aftonbladets publicering, men så är absolut inte fallet. Om några månader är det ju dags att upprepa fjolårets succé – det alternativa journalistpriset – och i och med detta är en kategori klappad och klar.
Pekoralpriset 2011, kategorin Navelskåderi, tilldelas Aftonbladets samhällsredaktion. Kollektivt.
BURN!
Hej och tack för en bra blogg!
Jag kan visst se kopplingen till Mille Markovic och hans påstått komprometterande bilder på kungen.
Kopplingen finns där – det ger jag dig. Däremot tycker jag att du missbrukar den, eftersom du därigenom vill försumma det allvarliga i att som statsråd och minister i en regering göra sig tillgänglig på ett sådant som Littorin påstås ha gjort, det vill säga aktivt söka sexkontakter på nätet.
Frågan är om Littorin alls bör ha haft den minsta kontakt med hallickar eller prostituerade, oavsett om det varit barn inblandat eller ej, med tanke på Littorins position.
Risken – som du väljer att kursivera – att hamna i en utpressningssituation eller andra kritiska lägen, t.ex. som blev fallet med före detta justitieministern Lennart Geijers samröre med prostituerade, är överhängande stor.
I Geijers fall hade en prostituerad kvinna han hade mycket kontakt med även förbindelser med en rysk attachéofficier – därav sändes ett pm från rikspolischefen till Palme om att Geijer var en säkerhetsrisk. (Här slutar jag, för du kan säkert resten).
Ja, du förstår nog var jag vill komma. Jag tycker inte om att du förringar den här händelsen. Givet att Aftonbladet har rätt i sina påståenden, är det inträffade en i många avseenden solklar upprepning av Geijeraffären och därmed en inrikespolitisk skandal.
Vänta Johan, tycker du alltså att Geijeraffären går att likna i det AB nu försöker blåsa upp?
I Geijeraffären hade ministern en fysisk direkt relation med en prostituerad som också hade en relation med en sovjetisk attaché. När du drar sambandet till Littorin måste jag ställa mig frågande till en hel del saker.
För det första, likställer du då alla på sexchattar med prostituerade eller bedragare?
För det andra, vad är skillnaden mot att ragga upp en främmande människa i en bar? Är du inte mer utsatt i sådana fall?
Du skriver att det är olämpligt för en minister att aktivt söka sexkontakter på nätet, vad med Frederick Federleys sökande av sexkontakter på gaybarer såsom Naglo eller Torget? Är det också en säkerhetsrisk?
Sedan vill jag ju avrunda med ett oförglömligt citat från Jan Helin, chefredaktör på AB: Skillnaden är att journalistik handlar om vad som är sant, juridik om vad som kan bevisas.
Pekoralpriset 2011?
”Han orkade inte med den enorma uppförsbacke det är att slå sig tillbaka till ett normalt liv efter sådana anklagelser från en så stor och seriös och välrenommerad tidning, för det är ni i er politikbevakning.”
Bara den meningen ensam bör räcka för 2011, 2012 och 2013…
Det här är naturligtvis bara spekulation, men jag har hört att det här bara är en aptitretare på vad som ska komma under Almedalsveckan. AB lär ska ha mer snask som berör fler personer i regeringen. Är det sant talar vi regeringskris.
Jacob,
Jag skrev att det fanns kopplingar mellan Geijeraffären och avslöjandena om Littorin på flera avgörande punkter, men inte på alla. I Geijeraffären använder sig maktens män av prostituerade, i vissa fall även av minderåriga, för tillfredsställelse. Men det är inte sexköpandet i sig som är problematiskt, utan som påpekats från tid till annan – riskerna som följer av att vara i kontakt med kriminella. Eller, som i Geijers fall, sätta sig i indirekt förbindelse med en sovjetisk attaché.
Vidare, i Geijeraffären svarade man DN:s påståenden om Geijer med total dementi. Regeringen har svarat på liknande sätt nu – ”vi visste inget”. Och till sist, sexchattande är inte olagligt och det var inte heller prostitution när Geijer höll på med det, utan det är i stället maktens sätt att försöka sopa viktiga fakta under mattan som är iögonfallande.
Nej, jag likställer inte alla som sexchattar med prostituerade eller bedragare, utan jag menar som Ulf Bjereld skriver på sin blogg att när en minister sexchattar och låtsas att han/hon är någon annan, ”blir han/hon delaktig i en icke-transparant struktur där man riskerar att förlora kontrollen över händelseutvecklingen.” Skillnaden mellan att ragga upp en främmande människa i en bar och att ragga på nätet är att du är mer utsatt på nätet, tvärtemot vad du vill göra gällande. På nätet är man anonym och sårbar och i verkligheten kan man dessutom lättare bedöma om den man raggar på t.ex. är minderårig eller verkar vara kriminell.
Johan,
Först, tror du verkligen att regeringen visste att Littorin hade sexchattat? Tror du verkligen att det är något som någon politiker skulle ta upp på ett regeringssammanträde? ”Eh jo alltså… nu var det så att jag liksom… ehh. sexchattade i helgen… hon kallade sig själv för frida93 så jag antar att det var en tjej som hette frida och var född 93 så hon borde vara 18″. Jag tror snarare att du är betydligt säkrare för utpressningssituationer på nätet, jag tvivlar på att politiker faktiskt tror att ”Elin86″ heter Elin och är född -86. Skillnaden i detta mot Geijeraffären är att i Geijeraffären fanns det en faktiskt spionrisk, en sovjetisk handelsattaché. I Littorinfallet en påstådd småskojare som med all sannolikhet var mer intresserad av att pressa Littorin på pengar än att pressa Littorin till att utforma arbetsmarknadspolitiken på ett annorlunda sätt.
Angående ditt sista stycke, är man inte anonym på en bar? Kan du inte vara precis den du vill vara? Det är väl snarare så att i en bar så är du mer utsatt för bedragare om du innehar en maktposition eftersom du blir igenkänd? Medans på nätet krävs det en direkt ansträngning av bedragaren i fråga?
Sedan skulle jag gärna vilja att du förklarar för mig hur man känner igen en bedragare och en kriminell? Menar du att du kan generalisera så pass grovt att det är enklare att se vem som är ute efter att skada dig eller din person bara för att du ser dem rakt i ögonen? Menar du alltså att bedragare inte fanns innan internet? Jag har för mig att sovjet kallade sådana fällor för Honeytraps?